Jag är en 71-årig man som har gått hos en manlig privat tandläkare regelbundet i över 20 år. För två år sedan fick jag en kindtand utdragen: tredje tanden bakifrån i vänster överkäke.

Tandläkaren sade att tanden inte såg frisk ut och att han ville dra ut den. Det var heller ingen idé att rotfylla tanden, jag skulle ändå bli tvungen att dra ut den. Jag hade förtroende för tandläkaren och gick med på att dra ut tanden. Jag fick inga behandlingsalternativ och kände mig aldrig delaktig i beslutet.

Två veckor senare drogs tanden ut. Det tog inte lång tid förrän jag insåg misstaget, och gången därpå frågade jag tandläkaren vad det var för fel på tanden och varför han drog ut den. Lika bra att dra ut den nu när du är frisk, svarade han, och om några år är penicillinet verkningslöst.

Tandläkaren hade sin diagnos. Min upplevelse av tanden var en helt annan. Tanden hade en fraktur på insidan som inte gick att laga och hade en stor lagning sedan tidigare. Trots det var tanden fullt användbar och kändes som vilken annan tand som helst. Nu har jag en tandlucka som gör det svårt att tugga maten, vilket i sin tur har lett till sämre aptit och sämre livskvalitet.

Jag undrar om det här ligger inom gränsen för vad som är tillåtet och i så fall om det inte strider mot god tandläkaretik. Det var inget större fel på tanden och den kunde lämnats kvar som den var.